Spelarprofil

Felicia Ponturo

6 Guard

Nationalitet :Sverige
Födelsedatum :1997
Längd :168 cm
Vikt :
  • GPosition
  • Jag började spela basket när jag var liten för att jag tyckte att det var en väldigt häftig sport och jag träffade mycket kompisar i hallen.När började du spela basket?
  • Att alltid tro på sig själv, och ha böjda ben!Vad är den viktigaste lärdomen din första coach lärde dig?
  • Att kämpa på i försvar och peppa mina lagkamrater.Vad är dina styrkor som basketspelare?
  • Inbytt
  • Utbytt
  • Passningar
  • Passningssäkerhet
  • Passningssäkerhet andra halvan av matchen
  • Vunna närkamper
  • Förlorade närkamper
  • Vunna närkamper (%)
  • Vunna luftdueller
  • Förlorade luftdueller
  • Vunna luftdueller (%)
  • Recoveries
  • Vunna tacklingar
  • Förlorade tacklingar
  • Vunna tacklingar (%)
  • Clearances
  • Blocks
  • Interceptions
  • Penalties Conceded
  • Vunna fouls
  • Fouls Conceded
  • Yellow Cards
  • Red Cards
  • Goals
  • Penalty Goals
  • Minutes Per Goal
  • Total Shots On Target
  • Total Shots Off Target
  • Shooting Accuracy
  • Successful Crosses
  • Unsuccessful Crosses
  • Successful Crosses (%)
  • Assists
  • Chances Created
  • Vunna utvisningar
  • Offsides

Hej! Mitt namn är Felicia Camara-Ponturo. Jag är född och uppvuxen i Luleå på bostadsområdet Munkeberg. Sedan 6 års ålder har jag spelat basket i basketklubben BK Vråken, en av Luleås många kvartersklubbar. Genom åren har jag samlat på mig många fina minnen med min klubb och de lagkamrater, tränare och föräldrar jag mött, men mitt skarpaste och roligaste minne med klubben kommer alltid att vara när vi åkte upp till Arvidsjaur för att spela den årliga turneringen DM. Då samlades alla Vråkenlag i en stor buss som tog oss till en matchhelg där vi mötte andra norrbottniska lag. Mellan matcherna hejade vi på varandra, träffade nya kompisar och busade. På hemresan köpte vi alltid med oss en massa gott, och hade vi spelat bra bar vi våra medaljer runt halsen stolta som tuppar över helgens framgångar. Det är en gemenskap jag aldrig glömmer. En gång Vråk, alltid Vråk!